Första besöket hos min kurator.
Hej!
Jag är en tjej på 20 år som har Panikångest.
Tänkte skriva om det här i bloggen, berätta ur mitt perspektiv, hur jag upplever varje attack och min kurator har sagt att det är både bra för mig, och för andra.
Kan ta det från början.
Jag upplevde min första attack på skolavslutningen i nian.
Min kompis skulle sjunga solo inför hela kyrkan och hon var verkligen jättenervös och fick panik och började gråta, vi lugnade henne och hon gick in och sjöng arslet av sig!
De var under hennes framträdande som jag fick min attack, jag satt ner, men var tvungen att ta tag i min kompis breve mig för att "kunna sitta kvar". Glömmer det aldrig. Blev sjukt rädd och kunde absolut inte koncentrera mig på vad min kompis sjöng.
Några dagar senare flyttade jag till en större stad för att börja plugga.
Hela den sommaren (2003) så höll mina attacker på att avlösa varandra, jag kunde inte handla själv, min syster/mamma/vänner hjälpte mig med sådant. Kunde inte stå i köer, inte vara i stora grupper med människor.
Men när gymnasiet började så avtog attackerna, och det stannade så. Jag gick inte till någon läkare, då vi kunde konstatera att jag hade samma som mormor. och mormor var ju inte sjuk, hon blev bara nervös i köer osv.
Så vi gav det namnet panikångest.
Under min 3åriga tid på gymnasiet så hade jag ingen attack, de enda som hindrade mig var att redovisa inför större grupper. Något jag totalvägrade göra. De fanns bara inte på kartan. Dock om de inte gällde teater då jag fick klä ut mig. De gjorde jag gärna.
Nu bor jag i stockholm. Arbetar på en snabbmatrestaurang. Allt har gått jättebra, jag har alltid haft hand om kassan osv, tyckte de varit otroligt kul, för just med min panikångest såg jag aldrig mig själv stå vid någon kassa och hantera kunder. Men screw that, jag kan!
En torsdag när jag hade öppnat 8.30 så började lunchruschen vid ca 11.00 tiden, jag står där själv vid kassan, ser hur kön växer å växer. POFF, en attack! NEEEEJ, jag som har varit fri i 4-5 år. Nej! Alltså nej. De här händer inte.
Jag lägger mig gömd bakom kassan. attacken tar över mig. Jag kan inte gå ut till kunderna. MEN de är ju mitt jobb. I min bok sköter man alltid sitt jobb. Shit vad skulle jag göra? Hela jag skakade, förstod att de här funkar inte, tillslut kommer en kollega inrusande och jag springer in på toa och spyr. Antagligen reagerade min kropp så.
Sen efter de fick jag en fobi mot att vara själv där inne + att ta kassan. De här hände i början av dec 2007. Och idag känns de lite bättre, dock är jag aldrig ensam i butiken.
Har varit hos en kurator idag för första gången. Otroligt skönt, få prata, höra sig själv prata med någon annan, jag fick verkligen ett helt annat perspektiv på mig själv. Då jag tänkte såhär "DE HÄR FÅR INTE TA ÖVER MITT LIV IGEN". Jag vägrade ge respons på mina egna känslor så trodde kuratorn att jag hade lite för höga krav på mig själv. Jag är nog inte redo att ta kassan än, eftersom jag inte klarar de psykiskt än. Så ger det bakslag. Hoppas nif förstår mig, men jag har börjat bli rädd för köer osv igen. Där kommer bakslagen, panikångesten måste ut på nåt sätt och eftersom jag vägrar låta den komma ut på jobbet så kommer den i andra sammahang. De här blev nästan rörigt nu men de e ju mina tankar jag försöker skriva ner här, därför blir det lite osammanhängande.
Men jag hoppas de här bloggen ska kunna hjälpa någon. Eller bara att du med panikångest inte ska känna dig ensam. För det är du INTE!
Jag ska börja i en grupp"terapi" med några andra som också har det här, fast jag vet inte om jag vill än.
Vi får se.
Skulle absolut vara intressant. Men ska jag vara brutalt ärlig, när man sitter å väntar första gången i väntrummet med dom andra "hej vi är ett gäng psyk". nej jag vet inte.
jag har fått så jävla bra stöd från alla på mitt jobb. jag är evigt tacksam, och vet inte hur jag ska kunna visa min tacksamhet tillräckligt. Jag har iaf sagt upp mig,. Ska börja jobba som personlig assistent igen. Mer min grej.
Jag kommer att skriva i den här bloggen hur min vardag ser ut, hur ofta jag får en attack. För att själv sen kunna se ett mönster. Och kunna arbeta i mot dom.
Jag är en tjej på 20 år som har Panikångest.
Tänkte skriva om det här i bloggen, berätta ur mitt perspektiv, hur jag upplever varje attack och min kurator har sagt att det är både bra för mig, och för andra.
Kan ta det från början.
Jag upplevde min första attack på skolavslutningen i nian.
Min kompis skulle sjunga solo inför hela kyrkan och hon var verkligen jättenervös och fick panik och började gråta, vi lugnade henne och hon gick in och sjöng arslet av sig!
De var under hennes framträdande som jag fick min attack, jag satt ner, men var tvungen att ta tag i min kompis breve mig för att "kunna sitta kvar". Glömmer det aldrig. Blev sjukt rädd och kunde absolut inte koncentrera mig på vad min kompis sjöng.
Några dagar senare flyttade jag till en större stad för att börja plugga.
Hela den sommaren (2003) så höll mina attacker på att avlösa varandra, jag kunde inte handla själv, min syster/mamma/vänner hjälpte mig med sådant. Kunde inte stå i köer, inte vara i stora grupper med människor.
Men när gymnasiet började så avtog attackerna, och det stannade så. Jag gick inte till någon läkare, då vi kunde konstatera att jag hade samma som mormor. och mormor var ju inte sjuk, hon blev bara nervös i köer osv.
Så vi gav det namnet panikångest.
Under min 3åriga tid på gymnasiet så hade jag ingen attack, de enda som hindrade mig var att redovisa inför större grupper. Något jag totalvägrade göra. De fanns bara inte på kartan. Dock om de inte gällde teater då jag fick klä ut mig. De gjorde jag gärna.
Nu bor jag i stockholm. Arbetar på en snabbmatrestaurang. Allt har gått jättebra, jag har alltid haft hand om kassan osv, tyckte de varit otroligt kul, för just med min panikångest såg jag aldrig mig själv stå vid någon kassa och hantera kunder. Men screw that, jag kan!
En torsdag när jag hade öppnat 8.30 så började lunchruschen vid ca 11.00 tiden, jag står där själv vid kassan, ser hur kön växer å växer. POFF, en attack! NEEEEJ, jag som har varit fri i 4-5 år. Nej! Alltså nej. De här händer inte.
Jag lägger mig gömd bakom kassan. attacken tar över mig. Jag kan inte gå ut till kunderna. MEN de är ju mitt jobb. I min bok sköter man alltid sitt jobb. Shit vad skulle jag göra? Hela jag skakade, förstod att de här funkar inte, tillslut kommer en kollega inrusande och jag springer in på toa och spyr. Antagligen reagerade min kropp så.
Sen efter de fick jag en fobi mot att vara själv där inne + att ta kassan. De här hände i början av dec 2007. Och idag känns de lite bättre, dock är jag aldrig ensam i butiken.
Har varit hos en kurator idag för första gången. Otroligt skönt, få prata, höra sig själv prata med någon annan, jag fick verkligen ett helt annat perspektiv på mig själv. Då jag tänkte såhär "DE HÄR FÅR INTE TA ÖVER MITT LIV IGEN". Jag vägrade ge respons på mina egna känslor så trodde kuratorn att jag hade lite för höga krav på mig själv. Jag är nog inte redo att ta kassan än, eftersom jag inte klarar de psykiskt än. Så ger det bakslag. Hoppas nif förstår mig, men jag har börjat bli rädd för köer osv igen. Där kommer bakslagen, panikångesten måste ut på nåt sätt och eftersom jag vägrar låta den komma ut på jobbet så kommer den i andra sammahang. De här blev nästan rörigt nu men de e ju mina tankar jag försöker skriva ner här, därför blir det lite osammanhängande.
Men jag hoppas de här bloggen ska kunna hjälpa någon. Eller bara att du med panikångest inte ska känna dig ensam. För det är du INTE!
Jag ska börja i en grupp"terapi" med några andra som också har det här, fast jag vet inte om jag vill än.
Vi får se.
Skulle absolut vara intressant. Men ska jag vara brutalt ärlig, när man sitter å väntar första gången i väntrummet med dom andra "hej vi är ett gäng psyk". nej jag vet inte.
jag har fått så jävla bra stöd från alla på mitt jobb. jag är evigt tacksam, och vet inte hur jag ska kunna visa min tacksamhet tillräckligt. Jag har iaf sagt upp mig,. Ska börja jobba som personlig assistent igen. Mer min grej.
Jag kommer att skriva i den här bloggen hur min vardag ser ut, hur ofta jag får en attack. För att själv sen kunna se ett mönster. Och kunna arbeta i mot dom.
Kommentarer
Trackback
