föklf
en riktigt jävla SKITDAG!
jag var så arg när jag kom hem. tårarna bara sprutade och ilskan ville inte försvinna!!!!!!!!
pratade med min kompis som jag bor med.
Imorgon flyttar jag hem. Jag orkar inte ha de såhär längre.
Var iallafall och hälsa på mitt gamla jobb. ALLA var där, helt chockade vart vi.
Men mitt braiga humör ville aldrig infinna sig där!
jävla skiiiiiiiiiiiiit
jag var så arg när jag kom hem. tårarna bara sprutade och ilskan ville inte försvinna!!!!!!!!
pratade med min kompis som jag bor med.
Imorgon flyttar jag hem. Jag orkar inte ha de såhär längre.
Var iallafall och hälsa på mitt gamla jobb. ALLA var där, helt chockade vart vi.
Men mitt braiga humör ville aldrig infinna sig där!
jävla skiiiiiiiiiiiiit
medicin
vaknade för en timme sen och har gråtit sen jag vaknade. jippy
nej men de var så att mamma ringde och berättade något OTROLIGT positivt.
hon hade fått tips på en medicin som kan hjälpa mig. som hjälper mammas kompis och har gjort de hur länge som helst.
Medicinen heter Seroxat. Jag undrar om någon som läser här har användt den?
Jag vet inte varför, men jag började iaf att gråta sen och kan inte sluta.
De är världens finaste soligaste dag, och jag har jätteroliga planer för dagen men just nu känner jag inte för nånting. De känns som att jag kanske ska sluta helt att planera saker i förväg för jag vet inte hur jag mår den dagen. Kanske bara ta dag för dag.
Jag är så trött på att vara en "martyr". att dom flesta samtalen jag har med mina närmaste ska handla om mig.
jag vill att allt ska vara som förut, jag vill må som jag gjorde för några månader sen.
inte vara den som de är synd om, som de alltid ska vara nåt fel på, den som är den.
nej men de var så att mamma ringde och berättade något OTROLIGT positivt.
hon hade fått tips på en medicin som kan hjälpa mig. som hjälper mammas kompis och har gjort de hur länge som helst.
Medicinen heter Seroxat. Jag undrar om någon som läser här har användt den?
Jag vet inte varför, men jag började iaf att gråta sen och kan inte sluta.
De är världens finaste soligaste dag, och jag har jätteroliga planer för dagen men just nu känner jag inte för nånting. De känns som att jag kanske ska sluta helt att planera saker i förväg för jag vet inte hur jag mår den dagen. Kanske bara ta dag för dag.
Jag är så trött på att vara en "martyr". att dom flesta samtalen jag har med mina närmaste ska handla om mig.
jag vill att allt ska vara som förut, jag vill må som jag gjorde för några månader sen.
inte vara den som de är synd om, som de alltid ska vara nåt fel på, den som är den.
jättejättebra.
Haft ännu en sjuktBRA dag!
kan knappt förstå att jag har mått bra i två dagar, varit ute och flängt på allt möjligt
och inte är det slut än.. har mkt kvar att göra ;
imorgon ska jag till mitt gamla jobb, inte varit där sen jag slutade. ska bli så grymtjävlaskit KUL!!
på fredag ska jag ut med kompisar från västerås och på lördag är det utgång med mitt gamla jobb.
åååh så kul! jag hoppas på ett jobb också snart!
ringde kuratorn imorse. skönt! ska dit nästa torsdag.
BE MIG SÅ STANNAR JAG KVAR!
kan knappt förstå att jag har mått bra i två dagar, varit ute och flängt på allt möjligt
och inte är det slut än.. har mkt kvar att göra ;
imorgon ska jag till mitt gamla jobb, inte varit där sen jag slutade. ska bli så grymtjävlaskit KUL!!
på fredag ska jag ut med kompisar från västerås och på lördag är det utgång med mitt gamla jobb.
åååh så kul! jag hoppas på ett jobb också snart!
ringde kuratorn imorse. skönt! ska dit nästa torsdag.
BE MIG SÅ STANNAR JAG KVAR!
MÅ BRA.
Bion gick skiiiiiiiiiiiiiitbra! en sån bra dag så det finns inte.
Drog ut och sprang imorse när jag vaknade, så skönt att rensa tankarna.
Sen vart det söder med min sambo, vi åt och hälsade på lite kompisar!
har inte alls varit deprimerad idag. så himla skönt och befriande. Igår var jag totalt deppig,
vet inte hur många gråt-perioder jag hade igår. från morgon till kväll.
men inte idag! <3 men ska iallafall ringa min kurator imorgon.
En bra dag betyder inte att alla kommer vara som idag.
nej inte tänka negativt nu! :) mår bra!
Drog ut och sprang imorse när jag vaknade, så skönt att rensa tankarna.
Sen vart det söder med min sambo, vi åt och hälsade på lite kompisar!
har inte alls varit deprimerad idag. så himla skönt och befriande. Igår var jag totalt deppig,
vet inte hur många gråt-perioder jag hade igår. från morgon till kväll.
men inte idag! <3 men ska iallafall ringa min kurator imorgon.
En bra dag betyder inte att alla kommer vara som idag.
nej inte tänka negativt nu! :) mår bra!
bio?
i julklapp så fick jag en biobiljett.
när jag hade panikångest för ca 4 år sen, då var jag och en kompis på bio, vi såg Bruce - den allsmäktige.
Jag minns att efter en halv timme så gick jag ut ifrån bion, satt där utanför och väntade på min kompis.
jag klarade inte av att vara där inne. sen dess har jag alltid haft en liten rädsla för just bio.
men det har aldrig varit något problem sen dess när jag blev frisk igen.
nu undrar jag om klarar av ett bio besök.
skulle vilja prova.
när jag hade panikångest för ca 4 år sen, då var jag och en kompis på bio, vi såg Bruce - den allsmäktige.
Jag minns att efter en halv timme så gick jag ut ifrån bion, satt där utanför och väntade på min kompis.
jag klarade inte av att vara där inne. sen dess har jag alltid haft en liten rädsla för just bio.
men det har aldrig varit något problem sen dess när jag blev frisk igen.
nu undrar jag om klarar av ett bio besök.
skulle vilja prova.
undran
när jag och mamma satt och åt idag så pratade vi om panikångesten.
jag undrade varför den kom tillbaka. och varför nu?
jag hade det ju så jävla bra.
varför kom den tillbaka den där torsdagen?
mamma sa att den kan komma tillbaka när man känner sig stressad.
det är ju sant, jag kände mig sjukt stressad och rädd den där morgonen.
nu känns det som att jag är rädd för det mesta. så jävla hatligt.
jaja, de är som det är.
jag undrade varför den kom tillbaka. och varför nu?
jag hade det ju så jävla bra.
varför kom den tillbaka den där torsdagen?
mamma sa att den kan komma tillbaka när man känner sig stressad.
det är ju sant, jag kände mig sjukt stressad och rädd den där morgonen.
nu känns det som att jag är rädd för det mesta. så jävla hatligt.
jaja, de är som det är.
en bra dag
ååh. så bra dag.
mamma kom hit idag, sen åkte vi till vällingby och strosade, åt lite mat, hade inte ätit mat på 2 dagar.
matlusten finns inte. jätteskönt att mamma kom.
helt underbart. hon hjälpte mig handla lite å så. nu i veckan ska vi åka ut och göra något.
just idag när jag stod i köer så kändes de inte så farligt. hade ju dock mamma med mig,
jag är mest nedstämd. grät som tusan imorse när jag tittade på oprah. så starkt program, kände igen mig lite.
iallafall. ska göra kaffe nu.
mamma kom hit idag, sen åkte vi till vällingby och strosade, åt lite mat, hade inte ätit mat på 2 dagar.
matlusten finns inte. jätteskönt att mamma kom.
helt underbart. hon hjälpte mig handla lite å så. nu i veckan ska vi åka ut och göra något.
just idag när jag stod i köer så kändes de inte så farligt. hade ju dock mamma med mig,
jag är mest nedstämd. grät som tusan imorse när jag tittade på oprah. så starkt program, kände igen mig lite.
iallafall. ska göra kaffe nu.
tröst
har nu fått gråta ut ordentligt hos min mamma.
jag är så fruktansvärt glad att jag har min mamma, den bästa i hela världen.
hon sa fina saker, då vart jag mer ledsen, hon peppar mig.
tror på mig. hon ska ta ut mig nu i veckan så jag får komma ut och göra något.
läst så mkt om panikångest & social fobi ikväll, och det har jag min syster att tacka för.
hon gav mig en bra länk. och de gav mig pepp. kände igen mig i de mesta.
skakningarna, ryckningarna, nervositeten.
precis som jag läste är det.
dom som inte har det här förstår inte, de är ju ganska så förstårligt.
men vissa säger "men tänk inte på det.. du tänker för mkt". JAPP de är det som är mitt problem.
de är tankarna. den onda cirkeln.
jag undrar när jag kommer handla på systembolaget nästa gång. spännande.
ska kanske vara mitt slutmål?
när jag inte är sams med mig själv kommer jag ju aldrig kunna ge mig själv till någon annan.
jag måste först klara av mig själv.
så är det.
jag är så fruktansvärt glad att jag har min mamma, den bästa i hela världen.
hon sa fina saker, då vart jag mer ledsen, hon peppar mig.
tror på mig. hon ska ta ut mig nu i veckan så jag får komma ut och göra något.
läst så mkt om panikångest & social fobi ikväll, och det har jag min syster att tacka för.
hon gav mig en bra länk. och de gav mig pepp. kände igen mig i de mesta.
skakningarna, ryckningarna, nervositeten.
precis som jag läste är det.
dom som inte har det här förstår inte, de är ju ganska så förstårligt.
men vissa säger "men tänk inte på det.. du tänker för mkt". JAPP de är det som är mitt problem.
de är tankarna. den onda cirkeln.
jag undrar när jag kommer handla på systembolaget nästa gång. spännande.
ska kanske vara mitt slutmål?
när jag inte är sams med mig själv kommer jag ju aldrig kunna ge mig själv till någon annan.
jag måste först klara av mig själv.
så är det.
hemlighet
vad jobbigt det ska vara.
jag tänkte på en grej imorse när jag satt på tunnelbanan hem från festen.
"ska verkligen livet vara såhär svårt? ska de vara såhär svårt och jobbigt att leva?"
nej.. de ska inte det. ledsen är jag.
nu lyssnar jag på sorglig musik, gråter lite, tycker synd om mig själv, min sambo är hos en kompis.
skönt att vara själv när jag är ledsen.
jag vet bara inte hur jag ska skaffa mig ett nytt jobb. har ju en hyra att betala tills i juni.
accepterar INTE att mamma ska betala den för det funkar inte. hon har egna räkningar.
men just nu tror jag inte att jag skulle klara av att gå på en intervju. fasar inför det.
de känns som att i allt de så har jag glömt bort vem jag är. vad jag kan och hur jävla bra jag egentligen är.
kan bli så arg, jag är en god människa. vill ingen något ont. och så ska jag få de här?
snart ringer mamma. skönt.. vill åka till henne snart.
av hela mitt hjärta så önskar jag att de här ska försvinna snart, för livet leker och jag vill också vara med.
vänner
älskar mina vänner. är så glad.
stödet. jag hoppas de här går över snart.
fyfan vad trött jag är på detta.
Vart så nedstämd igår, jag & min kompis var på väg till avskedsfesten igår,
tänkte ååh träffa mina vänner och bara ha så jävla kul ikväll.
när jag kom dit så vart jag helt nervös, de var så mycket folk, men jag kände ju dom flesta.
och endå blir det såhär. vart så ledsen inom mig, och frustrerad.
orkar verkligen inte ha det såhär längre. söp ner mig lite för att inte vara så nervös.
var inte ens sugen på att dricka, så de kändes ju jävligt tråkigt.
gick ut med en kompis för att ta luft. ORKA HA DET SÅHÄR!!!!!!!!!!!!!
nu vart ju kvällen GRYYYYYYYYMT kul tillslut, åkte hem imorse.
men innan tänkte jag "jag drar". jag ville såååå inte dra, men kände att jag var tvungen.
är glad att jag stannade. och ska genast ringa min kurator imorgon.
måste få en tid snabbt för nu orkar jag inte mer.
tror inte att jag kommer klara av att gå på en intervju. så ledsen.
tänkte ååh träffa mina vänner och bara ha så jävla kul ikväll.
när jag kom dit så vart jag helt nervös, de var så mycket folk, men jag kände ju dom flesta.
och endå blir det såhär. vart så ledsen inom mig, och frustrerad.
orkar verkligen inte ha det såhär längre. söp ner mig lite för att inte vara så nervös.
var inte ens sugen på att dricka, så de kändes ju jävligt tråkigt.
gick ut med en kompis för att ta luft. ORKA HA DET SÅHÄR!!!!!!!!!!!!!
nu vart ju kvällen GRYYYYYYYYMT kul tillslut, åkte hem imorse.
men innan tänkte jag "jag drar". jag ville såååå inte dra, men kände att jag var tvungen.
är glad att jag stannade. och ska genast ringa min kurator imorgon.
måste få en tid snabbt för nu orkar jag inte mer.
tror inte att jag kommer klara av att gå på en intervju. så ledsen.
orka
Hej!
Idag när jag var på affären och handlade, jag fick ingen ro där inne, hade tunga kassar och ville helst bara gå ut igen. ångrade mig lite när jag väl gått in. men jag gick runt där med min korg. skulle handla mat som jag kunde käka nu ikväll. jag minns inte varför, men jag köpte ingen mat. utan köpte 2 apelsiner och vindruvor?
varför köpte jag vindruvor? jaja dom är iaf uppätna nu. men när jag står i kassan och ska betala. de är det jobbiga.
tar upp kortet lite smått nervig, kör in kortet, så funkar det inte "(/&#¤(/&" tänker hjärnan, nu måste jag vara här inne längre än vad jag planerat och orkar. men kassörskan styrde upp de så de funkade, men på dom få sekunderna hann jag bli hypernervös. jag förstår liksom inte. hade de varit för ett halvår sen hade jag skrattat och sagt "nej men, jaha vänta jag testar igen". de gick liksom inte. blockerat, skakningar. sååååååå arg jag blir.
så arg så arg så arg. varför kan jag inte få vara "normal"?????!!!!
nu ska jag iaf göra ett nytt försök, min kompis ska följa med mig, en trygghet, strular det sig så är hon en backup, så glad för det. hon behövde ingen förklaring varför hon skulle följa med, utan klart hon möter mig. <3
jag vet inte vad jag är rädd för..
ska på fest ikväll. ska bli roligt. har inte kunnat införskaffa mig någon alkohol då. tråkigt, kan inte gå på bolaget.
men de gör inget. blir nog kul iallafall.
trevlig kväll.
Idag när jag var på affären och handlade, jag fick ingen ro där inne, hade tunga kassar och ville helst bara gå ut igen. ångrade mig lite när jag väl gått in. men jag gick runt där med min korg. skulle handla mat som jag kunde käka nu ikväll. jag minns inte varför, men jag köpte ingen mat. utan köpte 2 apelsiner och vindruvor?
varför köpte jag vindruvor? jaja dom är iaf uppätna nu. men när jag står i kassan och ska betala. de är det jobbiga.
tar upp kortet lite smått nervig, kör in kortet, så funkar det inte "(/&#¤(/&" tänker hjärnan, nu måste jag vara här inne längre än vad jag planerat och orkar. men kassörskan styrde upp de så de funkade, men på dom få sekunderna hann jag bli hypernervös. jag förstår liksom inte. hade de varit för ett halvår sen hade jag skrattat och sagt "nej men, jaha vänta jag testar igen". de gick liksom inte. blockerat, skakningar. sååååååå arg jag blir.
så arg så arg så arg. varför kan jag inte få vara "normal"?????!!!!
nu ska jag iaf göra ett nytt försök, min kompis ska följa med mig, en trygghet, strular det sig så är hon en backup, så glad för det. hon behövde ingen förklaring varför hon skulle följa med, utan klart hon möter mig. <3
jag vet inte vad jag är rädd för..
ska på fest ikväll. ska bli roligt. har inte kunnat införskaffa mig någon alkohol då. tråkigt, kan inte gå på bolaget.
men de gör inget. blir nog kul iallafall.
trevlig kväll.
ångesten avtar
hej, var ett tag sen jag skrev.
känner av panikångesten titt som tätt. men inte lika ofta nu eftersom jag slutat på jobbet.
och de är så jävla skönt att slippa den dagliga nervositeten.
jag tänker varje dag jag ställer mig i en kö. jag tänker "kör bara". "do it".
jag vet inte om jag gör fel i att tänka så,. att tränga undan känslorna.
men hur ska jag annars ta mig fram?
jag fortsätter så. men när jag står i kön. i en lång kö. ensam.
då känner jag hur benen typ lyfter. så sjukt.
dom skakar inte, eller viker sig, dom lyfter, känns som jag får ryckningar i hela ansiktet.
och med dom ryckningarna blir jag nervös genom att personalen ska tro att jag stulit nåt, eftersom jag e så nervös. de där där kämpigt. drygt som fan. så därför går jag inte in på systembolaget längre, just nu.
dom skulle nog inte tro att de var jag på legget med tanke på ryckningarna.
ska iallafall ha en trevlig helg hos mina syskon på fredag och fest på lördag.
jag känner mig inte lika depprimerad iallafall. jätteskönt.
fast ibland har jag duster, såklart. de har ju alla.
jag hatar den här känslan "jag känner mig ensam, så ensam, fast jag har så många fina människor omkring mig som verkligen bryr sig om mig av hela sitt hjärta". den känslan kommer ofta. och den är sorglig.
ha en trevlig kväll.
deppo.
deprimerad.
var hos min släkt/familj idag och blev firad. sorgligt med avsked.
mormor med tårar i ögonen : matilda. jag tänker på dig.
då hade jag svårt att hålla inne tårarna. hon har ju gått igenom samma visa.
jag e trött på att må såhär. vara deppig. inte känna för någonting.
jag vill ha min livsglädje tillbaka.
var hos min släkt/familj idag och blev firad. sorgligt med avsked.
mormor med tårar i ögonen : matilda. jag tänker på dig.
då hade jag svårt att hålla inne tårarna. hon har ju gått igenom samma visa.
jag e trött på att må såhär. vara deppig. inte känna för någonting.
jag vill ha min livsglädje tillbaka.
en jobbig dag.
idag var en ganska jobbig dag. även fast jag visste att jag inte var ensam på jobbet så var det jobbigt. tankarna och nervositeten tar över på ett sätt jag inte kontrollera. jag blir så trött av att försöka tänka hela dagarna på att inte bli nervös. är så slut nu. och jag blir så arg på mig själv för att jag har det här.
för de tar så himla mycket energi att försöka klura ut genvägar hur jag ska klara av att handla, att ta mig fram genom livet. jag är så förbaskat trött på mig själv att jag har det såhär.
tröttar ut mig själv så det heter duga.
min glädje har försvunnit med den här FÖRJÄVLA panikångesten. jag vet att jag accepterar att jag har den, så långt har jag kommit. jag skäms inte för den, men de är inte de som är problemet, utan att jag inte kan vara glad och social som förut.
vad ska jag göra? jag hoppas de blir bra snart. att blogga är en bra grej.
ta bara den här situationen:
sambo - DUU.. du fyller ju år på lördag :)
jag - mm
sambo - jag har värsta fetingidéen !
jag - aha
sambo - ace (en krog) firar 2 år och de kommer vara MYCKET folk =)=)=)=)
sambo - vad säger du?:)
jag - njaa jag vet inte..
jag analyserar de där samtalet om och om igen.
att jag ens började meningen med att säga "njaa" ÄR SÅ INTE JAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
jag vet inte alls. men försöker tvinga mig till att tycka att ace är en bra idé och att de blir kul.
godnatt
för de tar så himla mycket energi att försöka klura ut genvägar hur jag ska klara av att handla, att ta mig fram genom livet. jag är så förbaskat trött på mig själv att jag har det såhär.
tröttar ut mig själv så det heter duga.
min glädje har försvunnit med den här FÖRJÄVLA panikångesten. jag vet att jag accepterar att jag har den, så långt har jag kommit. jag skäms inte för den, men de är inte de som är problemet, utan att jag inte kan vara glad och social som förut.
vad ska jag göra? jag hoppas de blir bra snart. att blogga är en bra grej.
ta bara den här situationen:
sambo - DUU.. du fyller ju år på lördag :)
jag - mm
sambo - jag har värsta fetingidéen !
jag - aha
sambo - ace (en krog) firar 2 år och de kommer vara MYCKET folk =)=)=)=)
sambo - vad säger du?:)
jag - njaa jag vet inte..
jag analyserar de där samtalet om och om igen.
att jag ens började meningen med att säga "njaa" ÄR SÅ INTE JAG!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
jag vet inte alls. men försöker tvinga mig till att tycka att ace är en bra idé och att de blir kul.
godnatt
Beskrivning.
De här inlägget beskriver mer hur de gick till när attacken kom tillbaka på jobbet i december 2007:
mitt under lunchruchen så kom dom tillbaka för första gången på 4 år, och jag stod där helt ensam.
jag gick först därifrån, och sen tillbaka, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, att inte ha kontroll över sin egen kropp är nog en av de värsta känslorna jag vet.
jag satte mig ner bakom kassan, hjärtat slog så jag trodde jag skulle få en hjärtattack.
tillslut kom martin och räddade mig, själv drog jag in på toan och spydde i 1 & ½ timme.
åt sedan en macka och gled hem och sov hela eftermiddagen och natten.
de här ska INTE få ta över mitt liv igen, aldrigaldrig.
idag åkte jag till jobbet igen, så jävla nervös och skakig dom första timmarna.
men nej fan sen släppte det. och jag hoppas de är borta nu.
jag tror att sånt här kanske kan gå i arv, min mormor har också haft de här när hon var yngre.
mitt under lunchruchen så kom dom tillbaka för första gången på 4 år, och jag stod där helt ensam.
jag gick först därifrån, och sen tillbaka, jag visste inte vad jag skulle ta mig till, att inte ha kontroll över sin egen kropp är nog en av de värsta känslorna jag vet.
jag satte mig ner bakom kassan, hjärtat slog så jag trodde jag skulle få en hjärtattack.
tillslut kom martin och räddade mig, själv drog jag in på toan och spydde i 1 & ½ timme.
åt sedan en macka och gled hem och sov hela eftermiddagen och natten.
de här ska INTE få ta över mitt liv igen, aldrigaldrig.
idag åkte jag till jobbet igen, så jävla nervös och skakig dom första timmarna.
men nej fan sen släppte det. och jag hoppas de är borta nu.
jag tror att sånt här kanske kan gå i arv, min mormor har också haft de här när hon var yngre.
Första besöket hos min kurator.
Hej!
Jag är en tjej på 20 år som har Panikångest.
Tänkte skriva om det här i bloggen, berätta ur mitt perspektiv, hur jag upplever varje attack och min kurator har sagt att det är både bra för mig, och för andra.
Kan ta det från början.
Jag upplevde min första attack på skolavslutningen i nian.
Min kompis skulle sjunga solo inför hela kyrkan och hon var verkligen jättenervös och fick panik och började gråta, vi lugnade henne och hon gick in och sjöng arslet av sig!
De var under hennes framträdande som jag fick min attack, jag satt ner, men var tvungen att ta tag i min kompis breve mig för att "kunna sitta kvar". Glömmer det aldrig. Blev sjukt rädd och kunde absolut inte koncentrera mig på vad min kompis sjöng.
Några dagar senare flyttade jag till en större stad för att börja plugga.
Hela den sommaren (2003) så höll mina attacker på att avlösa varandra, jag kunde inte handla själv, min syster/mamma/vänner hjälpte mig med sådant. Kunde inte stå i köer, inte vara i stora grupper med människor.
Men när gymnasiet började så avtog attackerna, och det stannade så. Jag gick inte till någon läkare, då vi kunde konstatera att jag hade samma som mormor. och mormor var ju inte sjuk, hon blev bara nervös i köer osv.
Så vi gav det namnet panikångest.
Under min 3åriga tid på gymnasiet så hade jag ingen attack, de enda som hindrade mig var att redovisa inför större grupper. Något jag totalvägrade göra. De fanns bara inte på kartan. Dock om de inte gällde teater då jag fick klä ut mig. De gjorde jag gärna.
Nu bor jag i stockholm. Arbetar på en snabbmatrestaurang. Allt har gått jättebra, jag har alltid haft hand om kassan osv, tyckte de varit otroligt kul, för just med min panikångest såg jag aldrig mig själv stå vid någon kassa och hantera kunder. Men screw that, jag kan!
En torsdag när jag hade öppnat 8.30 så började lunchruschen vid ca 11.00 tiden, jag står där själv vid kassan, ser hur kön växer å växer. POFF, en attack! NEEEEJ, jag som har varit fri i 4-5 år. Nej! Alltså nej. De här händer inte.
Jag lägger mig gömd bakom kassan. attacken tar över mig. Jag kan inte gå ut till kunderna. MEN de är ju mitt jobb. I min bok sköter man alltid sitt jobb. Shit vad skulle jag göra? Hela jag skakade, förstod att de här funkar inte, tillslut kommer en kollega inrusande och jag springer in på toa och spyr. Antagligen reagerade min kropp så.
Sen efter de fick jag en fobi mot att vara själv där inne + att ta kassan. De här hände i början av dec 2007. Och idag känns de lite bättre, dock är jag aldrig ensam i butiken.
Har varit hos en kurator idag för första gången. Otroligt skönt, få prata, höra sig själv prata med någon annan, jag fick verkligen ett helt annat perspektiv på mig själv. Då jag tänkte såhär "DE HÄR FÅR INTE TA ÖVER MITT LIV IGEN". Jag vägrade ge respons på mina egna känslor så trodde kuratorn att jag hade lite för höga krav på mig själv. Jag är nog inte redo att ta kassan än, eftersom jag inte klarar de psykiskt än. Så ger det bakslag. Hoppas nif förstår mig, men jag har börjat bli rädd för köer osv igen. Där kommer bakslagen, panikångesten måste ut på nåt sätt och eftersom jag vägrar låta den komma ut på jobbet så kommer den i andra sammahang. De här blev nästan rörigt nu men de e ju mina tankar jag försöker skriva ner här, därför blir det lite osammanhängande.
Men jag hoppas de här bloggen ska kunna hjälpa någon. Eller bara att du med panikångest inte ska känna dig ensam. För det är du INTE!
Jag ska börja i en grupp"terapi" med några andra som också har det här, fast jag vet inte om jag vill än.
Vi får se.
Skulle absolut vara intressant. Men ska jag vara brutalt ärlig, när man sitter å väntar första gången i väntrummet med dom andra "hej vi är ett gäng psyk". nej jag vet inte.
jag har fått så jävla bra stöd från alla på mitt jobb. jag är evigt tacksam, och vet inte hur jag ska kunna visa min tacksamhet tillräckligt. Jag har iaf sagt upp mig,. Ska börja jobba som personlig assistent igen. Mer min grej.
Jag kommer att skriva i den här bloggen hur min vardag ser ut, hur ofta jag får en attack. För att själv sen kunna se ett mönster. Och kunna arbeta i mot dom.
Jag är en tjej på 20 år som har Panikångest.
Tänkte skriva om det här i bloggen, berätta ur mitt perspektiv, hur jag upplever varje attack och min kurator har sagt att det är både bra för mig, och för andra.
Kan ta det från början.
Jag upplevde min första attack på skolavslutningen i nian.
Min kompis skulle sjunga solo inför hela kyrkan och hon var verkligen jättenervös och fick panik och började gråta, vi lugnade henne och hon gick in och sjöng arslet av sig!
De var under hennes framträdande som jag fick min attack, jag satt ner, men var tvungen att ta tag i min kompis breve mig för att "kunna sitta kvar". Glömmer det aldrig. Blev sjukt rädd och kunde absolut inte koncentrera mig på vad min kompis sjöng.
Några dagar senare flyttade jag till en större stad för att börja plugga.
Hela den sommaren (2003) så höll mina attacker på att avlösa varandra, jag kunde inte handla själv, min syster/mamma/vänner hjälpte mig med sådant. Kunde inte stå i köer, inte vara i stora grupper med människor.
Men när gymnasiet började så avtog attackerna, och det stannade så. Jag gick inte till någon läkare, då vi kunde konstatera att jag hade samma som mormor. och mormor var ju inte sjuk, hon blev bara nervös i köer osv.
Så vi gav det namnet panikångest.
Under min 3åriga tid på gymnasiet så hade jag ingen attack, de enda som hindrade mig var att redovisa inför större grupper. Något jag totalvägrade göra. De fanns bara inte på kartan. Dock om de inte gällde teater då jag fick klä ut mig. De gjorde jag gärna.
Nu bor jag i stockholm. Arbetar på en snabbmatrestaurang. Allt har gått jättebra, jag har alltid haft hand om kassan osv, tyckte de varit otroligt kul, för just med min panikångest såg jag aldrig mig själv stå vid någon kassa och hantera kunder. Men screw that, jag kan!
En torsdag när jag hade öppnat 8.30 så började lunchruschen vid ca 11.00 tiden, jag står där själv vid kassan, ser hur kön växer å växer. POFF, en attack! NEEEEJ, jag som har varit fri i 4-5 år. Nej! Alltså nej. De här händer inte.
Jag lägger mig gömd bakom kassan. attacken tar över mig. Jag kan inte gå ut till kunderna. MEN de är ju mitt jobb. I min bok sköter man alltid sitt jobb. Shit vad skulle jag göra? Hela jag skakade, förstod att de här funkar inte, tillslut kommer en kollega inrusande och jag springer in på toa och spyr. Antagligen reagerade min kropp så.
Sen efter de fick jag en fobi mot att vara själv där inne + att ta kassan. De här hände i början av dec 2007. Och idag känns de lite bättre, dock är jag aldrig ensam i butiken.
Har varit hos en kurator idag för första gången. Otroligt skönt, få prata, höra sig själv prata med någon annan, jag fick verkligen ett helt annat perspektiv på mig själv. Då jag tänkte såhär "DE HÄR FÅR INTE TA ÖVER MITT LIV IGEN". Jag vägrade ge respons på mina egna känslor så trodde kuratorn att jag hade lite för höga krav på mig själv. Jag är nog inte redo att ta kassan än, eftersom jag inte klarar de psykiskt än. Så ger det bakslag. Hoppas nif förstår mig, men jag har börjat bli rädd för köer osv igen. Där kommer bakslagen, panikångesten måste ut på nåt sätt och eftersom jag vägrar låta den komma ut på jobbet så kommer den i andra sammahang. De här blev nästan rörigt nu men de e ju mina tankar jag försöker skriva ner här, därför blir det lite osammanhängande.
Men jag hoppas de här bloggen ska kunna hjälpa någon. Eller bara att du med panikångest inte ska känna dig ensam. För det är du INTE!
Jag ska börja i en grupp"terapi" med några andra som också har det här, fast jag vet inte om jag vill än.
Vi får se.
Skulle absolut vara intressant. Men ska jag vara brutalt ärlig, när man sitter å väntar första gången i väntrummet med dom andra "hej vi är ett gäng psyk". nej jag vet inte.
jag har fått så jävla bra stöd från alla på mitt jobb. jag är evigt tacksam, och vet inte hur jag ska kunna visa min tacksamhet tillräckligt. Jag har iaf sagt upp mig,. Ska börja jobba som personlig assistent igen. Mer min grej.
Jag kommer att skriva i den här bloggen hur min vardag ser ut, hur ofta jag får en attack. För att själv sen kunna se ett mönster. Och kunna arbeta i mot dom.
